A A A A A

Oxblodsröd skinnklädsel

1 "Oj, det där ser inte så kul ut", sa hon med en knappt hörbar stämma. "Där", underströk hon och nickade i riktning mot det hon tittade på till vänster, framför honom. "Va", mumlade han utan att egentligen engagera sig. Han svor ännu en gång över imman på rutan och försökte för sjuttielfte gången torka bort det han kom åt. "Jävla skitbil." "Men det blir inte bättre", hann hon säga innan hon blev avbruten av hans förväntade reaktion. "Jag vet. Jag vet!", klippte han av. "Men, vafan. Jag måste väl se nånting? Jag väljer pest. Ok? PEST!" Hon visste att han egentligen inte var förargad på henne, utan att han spelade över som han så ofta brukade göra. På något bakvänt sätt gillade hon det, så hon tog inte åt sig av varken orden eller tonen. Hon log lite för sig själv, osynligt även om det hade varit ljusare i kupén än vad det orangea ljuset från radion i mittkonsolen mäktade med. "Men såg du dom, då", frågade hon och återgick till det hon ville uppmärksamma honom på för några sekunder sedan. "Vilka?" "På andra sidan. De hade problem med bilen. Gul bil. Såg ut som det var folk i den", fortsatte hon. "Vadå, vill du vända", frågade han och hoppades att det inte var det hon föreslog. "Nä. Eller. Nä, inte vet jag", svarade hon. "Jag bara... Nä, det hinner vi inte. Tänkte bara att det var synd om dom. Fel på bilen, menar jag." Hennes blick började åter vandra in i skogen som kantade vägen till höger om henne. "I regnet", avslutade hon i en volym hon knappt själv kunde avgöra om det var en tanke eller uttalade ord. "De klarar sig", avslutade maken ämnet efter någon sekunds tystnad.

Tystnaden var relativ. Det ymniga regnet i kombination med bilens fart gjorde varje droppe till ett öronbedövande knackande ljud, som kanske inte var helt olikt det som ett handvapen ger ifrån sig vid avfyrande. Att sitta i bilen på väg någonstans i regnet var närmast som att befinna sig mitt i ett slagfält; det ständiga smattrande från avfyrade automatvapen. Stundom ökande och stundom avtagande i intensitet beroende på vindens böljande, men alltjämt närvarande. Då och då ackompanjerat av ett dovt, men kraftigt, dån som från kanoner långt i fjärran. Radionyheterna rapporterade om hur forskare fortfarande stod förbryllade över vad som orsakade det nu nästan årslånga oupphörliga regnet. "Bla bla och jadda jadda", tänkte han. "Vem bryr sig."

Ett avslutande reportage från Frankrike var dock åtminstone halvt intressant eftersom det verkade ha hänt något oförklarligt med en hel skog. "Tufft", tänkte han. "Det är klart som korvspad att det är något intelligent som ligger bakom det där! Hur ofta faller träden i en hel skog så de kan urskilja en symbol när de tittar ned på avverkningen från luften, som de rapporterade om", frågade han sig själv. "Tusentals träd som dessutom forslats bort. På en natt. Imponerande" "Tufft", sa hans kvinnliga passagerare som verkade dela hans uppfattning utan att han ens yttrat det. Känslan av att vara ensamma och isolerade bakom frostiga rutor var påtaglig, så nyheter om en värld där utanför, om än galen, var välkommen, kände de båda. Han sträckte sig fram över ratten för att återigen med handens baksida, torka bort imman medan han muttrade sitt sedvanliga onda mantra. Utan förvarning girade han åt skarpt åt vänster samtidigt som hans fru skrek i en volym långt över smärtgränsen för hans högra öra.

2 Mer svart än metallic-grön stod Audin helt stilla i mörkret, längs vägrenen. I dess helljus blev regnet en skog av långa vita linjer mot en djupblå fond. Bara sekunder innan hade fordonet varit några hårstråns bredd från att klippa den gående mannens vänsterarm. Utan att tänk på sig själv, eller hur illa det kunnat gå för honom, kom den genomdränkta mannen med snabba språng fram mot de bländande röda bromsljusen. Han hörde smattret av regnet mot plåtkarossen och han såg ångan stiga från de överhettade bromsskivorna. Med pekfingrets nakna knoge knackade han ivrigt på förardörrens fönster. "Hur gick det? Är du ok", frågade han högt och hoppades att frågan skulle penetrera både regnet och glaset. "Hallå?" Genom det immiga fönstret kunde han i instrumentpanelens sken precis urskilja att det var ett par i bilen. "Gick det bra", frågade han igen. Rutan hissades sakta ned och han kunde ana att föraren var en man i 30-årsåldern och passageraren en något yngre kvinna. Båda verkade tagna, men helt oskadda. "Är jag ok? Är du ok", panikfrågade föraren redan innan fönstret var mer än några decimeter nedhissad. "Förlåt så hemskt mycket, men jag såg dig inte. Jag", började han men resten blev bara ett stammande. "Åh Herre Gud", jämrade sig kvinnan och frågade också hon om fotgängaren var oskadd. "Nä, det är lugnt", svarade mannen i regnet. "Lite skärrad kanske, men nä", och visade den universala tummen upp. "Jag har inte direkt de mest lämpade kläderna för att gå längs en väg i mörkret, så det är lika mycket mitt fel", sa han och log ursäktande.

Efter en kort tystnad och utbytande av ursäktande blickar ställde den kvinnliga passageraren frågan. "Vart är du på väg. Inåt stan, antar jag? Vill du ha skjuts? Jag menar, det är det minsta vi kan göra" Med hår som att han stod i duschen, vilket i princip i och för sig var det han gjorde, tycktes mannen tveka innan han svarade. "Ja, om det är ok med er, så? Vore väl dum annars, tänker jag. Om man tackar nej, alltså" "Nej, nej nej", sa föraren. "Nä, för fan. Hoppa in!" "Säkert", frågade mannen för att ge dem en chans att backa. "Jag kan gå, annars. Det är inga" "Säkert", svarade föraren innan mannen kunde fortsätta. "Hoppa in nu, innan vi alla blir påkörda av nästa bil."

Medan mannen velade, förankrade de bilburna beslutet med varandra; att erbjuda en främmande man skjuts kan vara riskfyllt, visst, men under rådande omständigheter kan vi nog göra ett undantag sa deras blickar och de nådde konsensus. I valet mellan det jävla regnet och att få skjuts av främmande människor som nästan körde över honom, chansade han på att deras erbjudande ändå var utan onda baktankar. Han klev in.

3 "Tack", sa mannen när han satt sig ned och stängt dörren. "Tusen tack." "Ingen orsak", svarade föraren och satte Audin i rullning igen. "Eller, jo, egentligen", tänkte han vidare, men utan att säga det. "Peter", fortsatte han. "Och det här är min fru Sara" Sara vände sig om och sträckte fram sin hand för att hälsa. "Hej. Sara", sa hon. "Wille", hälsade han tillbaka. "Hej. Och hej, Peter" "Lite varmare och torrare i alla fall", sa Peter och höll sin högerhand över sin högra axel. Wille greppade den och tackade de båda än en gång. "Ursäkta att jag blöter ned baksätet", började Wille. "Inte då. Det torkar", svarade Sara. "Det där baksätet har varit med om värre" "Ja, jag kan förstå det", sa Wille och log ett leende som fick Sara att nästan se generad ut och vända sig framåt igen. Sekunden efter insåg Wille att det de båda hade sagt kunde tolkas väldigt vuxet, vilket inte alls var i linje med hans tankegång. "Jag menar, ert barn har nog kladdat till det värre än mig, antar jag", fortsatte han. "Menar jag." "Ah, just ja. Ursäkta röran, där bak", bad Peter. "Lukas", fortsatte han. "Han är fortfarande lite för liten för att tänka som man önskar" "Han blir fyra om några dagar", fyllde Sara i. "Vi brukar kalla honom för vårt lilla aprilskämt" "Ah, första-april-barn", konstaterade Wille. "Roligt. Och roligt för er. Att ni har barn, tänker jag. Är han ensam, eller har han syskon" "Mmm. Vi funderar på det", svarade Sara. "Jag vill, men herrn här tycker det är lite fel i tajmingen" "Jag förstår", nickade Wille. "Själv då", frågade Sara. "Sara", förmanade Peter i en viskning som han hoppades inte skulle höras. "Inte nu" "Nej, det är ok", försvarade Wille henne. "Och nej, jag har inget barn. Nyskild." "Förlåt... Det var inte", ursäktade sig Sara. "Nej, det är lugnt", försäkrade Wille. "Jag tänkte mig inte för", fortsatte Sara. "Sara", suckade Peter. "Förlåt, Wille", bad han än en gång. "Äh, glöm det. Det är lugnt." "Hon blir sån ibland när hon hittar, eller tror sig hitta en annan småbarnsförälder. Hon lär väl lära sig till slut, tycker man", skrockade Peter för att lätta upp stämningen. "Nä, allvarligt. Det är lugnt", försäkrade Wille. "Faktum är att det är lite därför jag sitter här just nu."

Peters leende fastnade. "Hur så", frågade Peter. "Har det hänt nåt?" "Heh, ja, har det hänt nåt. Kanske en underdrift, men jo, det kan man nog säga", började Wille som en sann historieberättare. Sara lade en hand på sin makes högra lår. Han svarade med att lägga sin lediga hand på hennes. Som för att lugna henne. "Vad har hänt", frågade Peter och var nästan rädd för svaret. "Ja, ni kanske undrar varför jag promenerar i regnet, så här sent. Ute i obygden", började Wille. "Det skulle nog jag undra, i alla fall" "Ja", erkände Peter med ett konstlat leende. "Tanken slog mig" "Tidigare idag, eller ja, hur mycket är hon", undrade Wille och försökte se bilradions klocka. "Så mycket? Herre min je. Ja, tiden går fort när man har roligt", fnittrade han. Varken Peter eller Sara skrattade. Peter kände snarare smärta från Saras hårda grepp om hans lår vilket fick honom att ofrivilligt gasa på lite extra. Han pressade i sin tur lite hårdare om hennes hand för att påminna henne om var hon hade sin.

4 "Först ville jag bara skrämma henne", började Wille. "Alltså, jag hade väl ingen tanke från början. Egentligen", fortsatte han samlat. Antingen hade regnet avtagit under färden, eller så hade Wille en röst som trängde igenom. Eller som gjorde sig hörd. "För jag är en snäll person. Har alltid varit, säger min mamma. Och alla som känner mig. Till och med bibliotekarien, säger att Wille är snäll. Men ibland", Wille bet sig lätt i överläppen. "Ibland driver folk Wille till vansinne. Ni vet?" Ingen svarar, men Wille ser hur Peter nickar försiktigt. "Ibland skulle man vilja... Ja, inte vet jag", sökte Wille. "Sätta ned foten. Eller få tyst på folk. Eller? Eller hur? Jag menar, jag älskar Sessan. Det gör jag" "Sessan", avbröt Peter med ett konstlat harklande. "Vem är Sessan" "Sessan? Oh, min skatt. Min sambo. Min...", förklarade Wille och avbryter sig själv. "Du Peter?", tonen blev plötsligt mycket bestämd. "Mm", svarade Peter. "Ja?" "Peter gör sig själv och sin fru en tjänst om han inte avbryter när jag pratar", varnade Wille. "Kan vi den leken, Peter?" Peter svarade inte med ord, utan nickade bara till svar. "Nej du fattar ju inte", beklagar sig Wille teatraliskt. "Jag ställde en fråga och när jag ställer en fråga så gör du bäst i att svara, Peter. PETER!?" Sara ryckte till och knep hårt ihop sina ögon. "Ja", svarade Peter försiktigt. "Ursäkta", provocerade Wille i normal samtalston. "Sa någon något? Sara, hörde du något?" "Ja!", svarade Peter högre. "SARA!", skrek Wille. "Ställde jag inte en fråga till dig?" "JA", skrek Sara i panik. "Ja, jag hörde!" "HAH! Se där! Så enkelt! Nu kan vi reglerna", triumferade Wille barnsligt i baksätet och gjorde en sittande dans och nynnande en okänd melodi. "Jag frågar och ni svarar", sjöng han. "Jag talar och ni håller KÄFT-E-N!", avslutade han i gormande volym genom sammanbitna tänder. Det blev tyst några sekunder under vilken paret utbytte blickar. "Ok, så här är det", började Wille sansat igen. "Sessan är min skatt - min kvinna - om ni så vill. Jag älskar henne över allt på jorden. Hon är allt det som jag skulle vilja vara själv. Hon... Ja, jösses"

Sara trodde sig ana att Wille svalde en klump. "Varför skulle hon gåsta", frågade han sig själv. "Jag menar, vafan?" Det blev en längre stunds tystnad från baksätet medan Wille samlade sig och med ens fyllde smattrandet tystheten som skapats. Så hördes Wille snyfta ljudligt. "Allt vi skulle göra. Allt hon ville göra", hulkade Wille fram. "Och allt blod" Makarnas frös till is. "Allt jävla blod"