A A A A A

Orsak och verkan

”Aow”, tänkte han och insåg direkt att han inte kunde röra på huvudet. Halsen och nacken var som en enda stor klump under hakan, kändes det som. En stank hade väckt honom och han förstod genast att han inte satt fördelaktigt till när han kom till sans. Men ögonen ville inte öppna sig utan besvär, speciellt hans högra som dels kändes igensvullet, men också hopklistrad. Vänsterögat kunde som mest erbjuda ett smalt snitt att bedöma världen igenom, men han såg knappt något med det heller. Var det för att det var mörkt? Eller hade han inte lyckats öppna ögat ändå? Han hade väl inte mist synen? Han försökte röra på sig utan att förändra huvudets hängande läge allt för mycket, men en ny explosion av smärta knockade honom in i medvetslöshet.


”Drömmer jag”, undrade han samtidigt som vänsteraxeln exploderade i smärta. I huvudet skrek han, men öronen registrerade inget. Han försökte igen, men ljudet kom inte längre än till hans gomsegel eftersom han inte ens kunde öppna käkarna. Inte så mycket för att halsen var obrukbar, utan mer för att munnen kändes homogen under näsan. Han hade ingen saliv i munnen alls, kändes det som. Eller hade han förlorat känseln i munnen? Han försökte känna efter med tungan och insåg till sin lycka att den fungerade, men att den satt som fastklistrad i gommen.

”Statuscheck”, uppmanade han sig själv. ”Ok, du har kraftigt ont i hals och nacke. Nästan ingen syn, även om det området ännu inte är helt utforskat”, erkände han för sig själv. Det gjorde ont att försöka rycka på axlarna och dra i mungipan insåg han direkt och ångrade sitt försök. ”Hur länge är jag borta när jag slocknar?”.

Medan han försökte få igång tungan och ögat så började minnet komma ifatt. Han hade väjt för ett djur på vägen. Men han hade inte varit beredd på den andra sladden.

”Det kommer alltid en andra sladd efter den första”, hade hans pappa sagt efter en avåkning under en övningskörning. Han hade just accelererat från stillastående i en trevägskorsning och det var tillräckligt halt på vägen för att däcken skulle förlora greppet. Han hade hållit sig lugn och avstyrt sladden perfekt och hade i sin stolta sekund inte en tanke på att räta upp en andra sladd. Men de hade ju hamnat nästan halvvägs ned i ett dike, så…

”Den första sladden”, fortsatte hans pappa med berömmande ton. ”Utmärkt. Kom bara ihåg att det tvära kastet ofta skapar ännu en sladd och den måste du också klara av”. Han hade hört pappa och backat upp på vägen igen.

”Det är mörkt”, insåg han när han trodde att han kunde lita på att ögat verkligen fungerade. ”Kväll? Natt? Eller morgon?”

I sitt mycket begränsade synfält, den svaga belysningen och det faktum att han inte kunde lyfta huvudet, såg han sina mörkt fläckade kläder på mage och ben. Ett brett band gick från hans vänstra axel ned mot högra höften. Säkerhetsbältet, förstod han och kände en smärta bröstet. Hade han brutit revbenen? Inte otroligt. Högerarmen? Smärtfri, men utom kontroll. Liksom båda benen.


”Dass”, tänkte han när han förstod var stanken kom ifrån. Han hade bevisligen gjort både ettan och tvåan.

I periferin kunde han ana en mörk skugga i höjd med vänsteraxel. Det var helt orörligt och verkade sammanstråla med smärtan i axeln. Han synade objektet längs dess längd så långt han kunde åt båda hållen och antog att den sträckte sig längre ut framför honom än vad han kunde se.

Han orkade inte ens reagera när han förstod att det var en gren, tjock som ett barns överarm, som spetsat fast honom i ryggstödet.

Så det var så det var. Han hade tillräckligt med information för att begripa sin situation.

På ett hotell hade det varit en konferens full med digniteter inom hans område och det hade delats ut ett prestigefullt pris. Ett pris som han länge hade jobbat hårt för och som äntligen tilldelats honom. Av en slump hade han träffat en kompis när de båda checkade ut. Vännen hade haft ett helt annat ärende på hotellet och hade insisterat på att ta en drink för att fira utmärkelsen.

”En liten, liten en! Kom igen, Butte. För att fira priset”, hade kompisen krävt. Han hade inte blivit kallad för ”Butte” sedan de senast sågs. För århundraden sedan.

De hade tagit lillen under glatt och ljudligt utbytande av barndomsminnen. Den blev snabbt två, tre och flera.

”Orsak och verkan”, tänkte han och insåg ironin eftersom det var tre av orden i titeln på hans artikel. Artikeln som han erkändes för.

”Idiot”, förbannade han sig själv. ”Men -”, undrade han tvärt och pausade projektorn som spelade upp minnen från kvällen. ”Åh Gud! Säg inte att -”

Han ansträngde sig mer än tidigare för att besvara frågan. Hans nacke varnade honom först för att det var en dålig idé, men han trotsade varningen. Smärtan steg snabbt två nivåer, men trots det kunde han ändå inte avgöra om han var ensam i bilen eller inte. Han försökte sära högra ögonlocken och lyckades så pass att han kunde urskilja svaga nyanser av svart, och om han var tvungen att dra en slutsats så var svaret ”Ja”.

”Å Herre Gud. Ja”, svarade han sig själv knappt artikulerat och knep hårt ihop ögonen i ånger varpå hela ansiktet smärtade.

Adde hade hoppat in i hyrbilen för att få skjuts till samma flygplats som han själv skulle till.

”Ah”, konstaterade han som att det skulle vara en tröst. ”Adde”

”Hur gick det för Adde då”, undrade hans inre röst. ”Ja, Adde sitter ju kvar”, svarade han sig själv. ”Aningens för tyst och stilla”

Han mer föreställde sig än faktiskt såg hur grenar, som spikat fast honom själv i ryggstödet, genomborrade Adde på samma sätt i passagerarsätet. I självförbannelse över vad han ställt till med vände han sig hastigt bort från liket. Så hastigt att nacken utstrålade nya, och tidigare okända, nivåer av smärta och han slocknade återigen.


Förardörren slets upp med ett ryck och väckte honom effektivt ur smärtruset.

”Tja, Butte!”, hälsade Adde.

Genom ett osymmetriskt hål där Addes vänstra kind och öga suttit lyste månen vit.