A A A A A

Genom nypon och slån

Han går längs med stigen genom nypon och slån och segnar ihop på en bänk nedåt ån. Drar handen genom håret, så vildvuxet grått. Kinderna vätas, av tårarna, vått.

Han vänder sig om och på bänken, bredvid, en flicka som vädjar "Berätta, jag har tid." Han tvekar, medger sen vad som skett igår natt. "Döden har stulit min dyraste skatt."

"Säg, vill du", sa flickan, "få henne igen, så ge mig din ande i gengäld för den." Hans krafter långsamt ebbar, han känner sig klen. På bänken ler mannen, men är kall som en sten.

Ja, mannen dog lycklig, gav makan sitt liv. Nu lever hon ensam, utan hopp, utan driv. Hennes dagar äro dunkla, hon vill härifrån. Så går hon mot bänken genom nypon och slån.