A A A A A

Genljud

1

”Puss, puss”, avslutade hon och tryckte vant med tummen på ikonen för att lägga på. Mobiltelefonen svarade med ett pip och en kortfattad summering av samtalet:

Inkommande: Dolt nummer Start: 16:23:13. Slut: 16:41:32. Total samtalslängd: 0:18:19

Både Rebecca och hennes äldre syster hade sedan en tid tillbaka dolda nummer. De hade hängt på en dejtingsajt med en påhittad profil och framgångsrikt, om man nu kan gradera syftet, flörtat med killar. Flörtat kanske var fel ord. Retat? Tramsat? I vilket fall hade de aldrig menat något med det, utan de hade på skoj chattat och mejlat med de stackars hormonstinna pojkarna. Eller ”Fula Gubbarna”, som storasyster kallade dem. ”Sak samma”, menade Sara. ”Killar är alltid ute efter en enda sak. Oavsett ålder”, varpå hon ofta drog en historia eller en rätt så detaljerad beskrivning både om pojkars behov och anatomi. Rebecca hade ingen anledning att betvivla systerns ord eftersom fyra år äldre Sara, trots föräldrarnas varningar, kanske inte varit Guds mest återhållsamma barn. Dessutom var hon det facit som Rebecca rättade sig efter i alla lägen och frågor. Även i mer ljusskygga ämnen. Som pojkar.

”Jag läste digitalteknik i höstas”, berättade Sara en kväll när de låg, som brukligt, ihopslingrade efter en låtsaskamp på Rebeccas rum. ”Egentligen var det inget nytt den dagen, eftersom jag redan kunde det som skulle behandlas under föreläsningen, men plötsligt slog det mig! Det var så uppenbart! Jag fattar inte att jag aldrig tänkt på det tidigare” Sara tittade på Rebecca. ”Till att börja med; känner du till logiska grindar”, frågade Sara. Rebecca undrade vart det här skulle leda och skakade på huvudet. Innan hon hann komplettera med ord fortsatte Sara lektionen.

”Digitalteknik, alltså digital teknik, är ju allt elektroniskt. Allt från radio, mikrovågsugnar och elektriska tandborstar till bilar, mobiltelefoner och datorer. Är du med, Beckis”, checkade Sara. Den tillfrågade studenten nickade och var fortsatt fundersam över destinationen. ”Allt handlar om att kontrollera ström, skulle man kunna säga. Svag ström som går över, och inuti, kretsar på ett kort. En logisk grind är villkor som måste uppfyllas för att strömmen ska kunna passera och på så sätt tvingar man strömmen att gå åt precis det håll man vill. Okej, nog med intro. Här kommer min teori. Men först en retorisk paus.”

Sara såg inte den förväntan i Rebeccas uttryck som hon hade hoppats på efter hennes, om hon fick säga det själv, väl genomförda introduktion. ”Jag menar att parbildning, hur korta de än må vara, fungerar som logiska OCH-grindar”, konstaterade hon utan brodering. ”Okej”, mumlade Rebecca när hon insåg att den påföljande tystnaden var ämnat för henne att fylla med ett svar. Helst ett klokt svar. Rebecca tyckte väl att ”Okej” inte var ett så klokt svar, men hon fattade ju inte direkt vad Sara gick loss på, så ”Okej” var det svar som storasystern fick ta.

”En logisk grind”, började Sara igen, ”är en liten, alltså då menar jag tokliten, pryl som ofta har två ingångar för ström och en ut. Den tar alltså två strömmar, signaler, men skickar bara vidare en. Och dessa två måste uppfylla grindens villkor för att få passera. Som du vet, när det gäller ström så finns det eller inte. Av eller på. Noll eller ett. Det finns flera olika grindar, men just nu är vi bara intresserade av en av dem. Den logiska grinden OCH släpper bara igenom signalen om båda signalerna är , det vill säga ettor” Nu började Rebecca greppa och det noterade Sara nöjt. ”Så om en ström är på, eller ett, och den andra är av, eller noll, så stannar signalerna i grinden”, frågade Rebecca. ”Exakt!” bekräftade Sara, ”Och också om båda är av.” ”Och hur menar du att detta har med parbildning att göra”, undrade Rebecca. "Och vilka par pratar vi om?" ”Men tänk lite. Hur många tjejer känner du, eller har hört talas om som blivit uppraggade på krogen?” ”Ooh, ja det är ju en del”, log Rebecca utan att veta, men hon antog att det var en viktig poäng i lektionen och att det var det väntade svaret. ”Och hur många gånger blir det något av ragget”, fiskade Sara. ”Inte vet jag”, svarade Rebecca och förstod inte heller här vad som menades med "blir något". Men jo, även om Rebecca var minderårig och utan erfarenhet, hade hon ju sina aningar. ”Tänk på det ett tag. Tänk också på vem som raggar på vem”, uppmanade storasystern. ”Ja, men det är väl alltid killar som raggar”, sa Rebecca med en ton någonstans mitt emellan konstaterande och fråga. ”Nu är det väl inte exakt så, men låt säga, för resonemangets skull”, matade Sara på. ”Och. Får killen napp på första försöket?” ”Kanske", svarade Rebecca. "Eller? Troligen inte?” ”Vad gör han då då”, fiskade Sara lite till. ”Tja, vadå. Menar du att han går till nästa då, eller?” ”Exakt. Nu då? Ser du vad jag försöker säga?” ”Du menar att killen alltid är en etta som letar efter en annan etta och så länge han hittar nollor", trevade Rebecca. "Så blir det inget?” ”Precis! Det blir inget” tjöt Sara högljutt. ”Varken one-night-stand eller bröllop!” ”Aha! Haha! Ja, men det är ju sant”, skrattade Rebecca ikapp. ”Fan va pinsamt!” ”Eller hur!”

Till en början hade Rebecca blivit generad när Sara drog på i svängarna, vilket givetvis sporrade den äldre att vrida på ett varv till. Senare hade Rebecca blivit osminkat nyfiken och då hade storasystern behjälpligt stillat hennes hunger med mer fakta och mindre effekter. Teoretiskt blev Rebecca expert inom många tabustämplade områden, men alldeles för blyg, för att inte tala om för ung, för att omsätta något i praktiken. Det var Sara, å sin sida, alldeles till freds med, eftersom hon tyckte att vetskapen aldrig kunde skada ”microsystern”. Men det kunde definitivt praktisk övning, och det var något Sara aldrig skulle kunna sanktionera. Det hela hade i alla fall fått ett abrupt slut när ett av de mest timida, och därför också mest intressanta, ”offren” i hemlighet lyckade spåra upp dem och nära på våldtagit Sara. Tack vare Rebeccas rådiga ingripande hann en lika vänlig som rakryggad själ ingripa i tid och driva förövaren på flykt. Polisen kunde senare arrestera den unge skyldige eftersom han var lätt att spåra via upplysningar han själv offentliggjort på dejtingsajten, och för att Rebecca i otroliga detaljer kunde beskriva den finniga killen och, inte minst, hans vinterjacka som hon hade upplevt som enhetligt kornblå. Rebeccas omedvetna hade allt sedan dess bildat en viss aversion mot färgen, eller för att vara mer exakt, den nyansen av färgen blått. Idag kan hon inte minnas att jackan var annat än knall kornblå. Hon mindes att den på nåt sätt upphävde fysikens lagar, inte för att hon någonsin, om ens idag, skulle kunna uttrycka sig så, om hur ljuset studsar mot objekt, och hur mer, eller mindre, det reflektrade ljuset beskriver ett objekts form. Alla ledtrådar om former försvinner när ett objekt är helt och hållet i exakt samma färg, över hela kroppen. Så upplevde hon Fula Gubben I Kornblått. Åtal för kornblått och strängaste av förmaningar till systrarna.

2

Rebecca blev smått överraskad när musiken, som pausats på grund av inkommande samtal, åter klingade i hennes headset. Samtalet hade varit, som vanligt, utan större poäng och tramsigt, men hade rymt en stor portion syskonkärlek. Det hade varat tillräckligt länge för att hon skulle glömma bort att hon lyssnade på musik innan dess. Många skulle nog kanske inte anse att Metallicas monsterhit ”Enter Sandman” direkt klingar, utan mer distar. Skränar, möjligen. Musik? Tveksamt. En av Rebeccas många hemmasnickrade egenheter, som fler än Sara kunde få spatt på, var att hon vägrade stänga av en låt innan den var helt slut. Oavsett hur bråttom iväg hon hade måste artisten fått sin chans, sin rätt, att lätta sitt hjärta eller instrumenten utrymmen att klinga ut. ”De måste få sin chans att blöda”, argumenterade hon. ”Det är likvärdigt med överlagt mord att stänga av musiken, om det så bara är en enstaka sekund kvar på slutet av spåret.” Och som i detta fall, när en låt avbrutits mitt i, ja då finns inget annat alternativ än att börja om från början. ”En sång är som en saga med en början, en mitt och ett slut. Man kan inte avnjuta sagan med att bara lyfta ut en enda mening eller hoppa över början eller, gubevars, slutet. Säger sig självt”, brukade hon konstatera.

Innan Rebecca hann bläddra fram till mediaspelaren avbröts hon dock av ett inkommande SMS. Troligen Sara. Igen.

"D vet att d r 1 skithög va? Men jag älskar dej iaf, Bäck-kiss ;) Puss!"

Hennes hjärta drabbades av ett extra slag och hon log så brett som hennes huvud tillät. Hon kunde inte hjälpa det, men hon saknade sin syster, även om det bara var någon timme sedan de skildes åt, och trots att det var knappa minuten sedan de senast talades vid. Musiken gick igång igen där den, för andra gången, brutits medan Rebecca fipplade fram mediaspelaren för att backa till början på det aktuella spåret. Efter uppnått mål och då introt kom igång, släppte hon ned mobilen i den randigt färgglada axelväskan av grovt tyg, som hon själv sytt i mellanstadiet, och fortsatte vandra uppåt söder. Staden var nästan tom, åtminstone i söderbacken, och trafiken var kavlugn, nästan som om bilarna föredragit skuggan under garagens tak och deras förare gjort detsamma under husens. Kanske för att solen, trots att klockan sprungit iväg till långt efter sena eftermiddagen och snart började knapra på kvällstimmarna, fortfarande stekte lika glatt och intensivt, som om den aldrig gjort något annat. Tur då att Rebeccas nyligen inköpta mörkbruna Polaroid-solglasögon, vars melerade plastskalmar av trendriktigt fet modell, verkligen gjorde nytta där de satt på hennes lilla orangeprickiga uppnäsa och effektivt portade solens allra farligaste utsända.

”Exit light”, sjöng hon tyst för sig själv och James svarade, ”Enter night”. Utan att tänka på det plutade hon aggressivt och kaxigt med munnen i sann Billy Idol-stil och tog i lite mer med ”Take my hand. We’re off to Ne-” Där bröts skränet från de elektriskt förstärkta gitarrerna tvärt och tonen blev nästan hängande. Istället ljöd mobiltelefonens ringsignal i hennes öron på nytt.

Hon hade ägnat mycket tid och kraft åt att matcha korta mp3-slingor till varje kontakt i kontaktboken, med mycket hjälp av en klasskompis förstås, så att hon bara på signalen visste vem som ringde. Men inkommande nummer som saknade plats i kontaktboken, okända eller dolda nummer, fick nöja sig med att bli presenterade med den fabriksinställda signalen. Nu fick musiken således se sig överröstad av en intetsägande och allmän ringsignal. Hon suckade lätt och fumlade längs den vita sladden, som ledde från mobilen till högerörat, efter headsetets svarsknapp. Endast om det var Sara igen, vilket det högst sannolikt var, kunde hon tänka sig förlåta för mordet på husguden Hetfield. Hon log medan signalen upprepades och i tanken smakade hon på sitt svar innan hon slutligen tryckte på knappen.

”Jamen vafan äre frågan om” suckade hon på ett så överdrivet irriterat sätt hon kunde, men leendet dog snabbt när hon, nästan genast, hörde ett öronbedövande distande diskant och utan tänka slet hon ut in-earpluggen ur högerörat. I det vänstra fortsatte alltjämt ljudet att plåga henne, så hon slet ut den pluggen ur det örat också, och i rycket råkade hon även komma åt skalmen på solglasögonen så att den for över örat och nästan tvingade alltihop att ramla av näsan. Hon rättade snabbt till solglasögonen och tog sedan den första pluggen igen och höll den mot höger öra, men bara så pass nära så att hon kunde höra utan att det blev för högt. Det lät som en brottningsmatch eller en kamp bakom ridån av skrap, knäpp och knaster och någonstans långt borta trodde hon sig höra ett kvävt, men väl så desperat ”Hjälp!”.

3

”Hallå”, frågade hon då det kanske inte var Sara, trots allt. ”Vem är det” Hennes blick for, utan att egentligen se, fram och tillbaka över den molnfria himlen och de antenntäta hustaken, som om svaret fanns att läsa där. ”Hallå” frågade hon igen. Inget svar förutom det plastiga statiska bruset och vad det nu var som lät som ett slagsmål. Hon vände sig om i alla riktningar på en gång, trots att hon insåg att den som ringde troligen inte befann sig inom synhåll. Hon tog av sig solglasögonen för att om möjligt se bättre. Drev någon med henne? Rebecca undrade om det kanske var hennes mamma som återigen, för sjuttioelfte gången eller så, kommit åt ring-knappen på sin dumbphone, vilken då lydigt hade ringt upp det senast slagna numret utan sin ägares vetskap. Men dessa ickesamtal hade sedan något år tillbaka upphört då mamma skaffat sig en viktelefon för att minimera, om inte helt förinta, riskerna att gång efter annan begå dessa telefon-terrordåd. Det kunde låta just så här knastrande och kaosartat då mobilen, antagligen, halkade och studsade omkring bland hennes allra nödvändigaste i den gigantiska axelväskan. Minus de där ljuden då, som lät misstänkt likt ord från någon avlägsen som samtidigt tuggar i sig ett tjog bomull. Ord som lät otrevligt lika ”hjälp” eller ”snälla”.

Medan Rebecca lyssnade på det osammanhängande raspandet - nödropen - försköt hon allt mer möjligheten att det var hennes mor i ett nytt ickesamtal. Där! Nu hörde hon det. Tydligt. Onekligen. I samma ögonblick som hon hörde ”Hjälp mig!” förbyttes alla blygsamma aningar blixtsnabbt till fruktan blandat med lätt sjudande panik. Om hon, för bara några sekunder sedan, ens misstänkt att det var hennes syster som ringde, så försvann nu all logik och rimlighet snabbare än ögat. Det var Sara som ringde. Och hon var i nöd!

”Sara”, skrek Rebecca rätt ut i den torra juliluften och drog vant, och utan att tänka, fram mobilen ur väskan. ”Sara! Var är du? Vad händer? Sara”, skrek hon medan hon sökte telefonens skärm. Mycket riktigt bekräftade skärmen att det inkommande samtalet var från ett dolt nummer. När Rebeccas hjärna kalibrerat in sig på den välkända rösten hörde hon lättare när den formulerade ord. Eller bara skrek. ”Å Gudars”, tänkte hon, ”Hon skriker!” Tårar av hjälplöshet började välla i hennes ögon. ”Vrålar”, rättade hon sig själv i tankarna. ”Å stackars älskade!” Men så började en annan känsla ta form djupt inne i sitt gömställe; skräcken från insikten av att det fanns en anledning till att hennes syster skrek på hjälp. Den anledningen kunde Rebecca också höra. Först hade hon ignorerat den. Sen tvingades hon åtminstone erkänna att hon hörde den. Nu vägrade hon tro sina öron. ”Hora”, röt någon, denna anledning, mellan allt knäppande och skrapande. ”Jag ska… ”, försvann rösten och allt annat ljud in i ett dämpat mummel. Denna någon, tyckte Rebecca, besatt en mycket djup röst som var, trots den tumultartade situationen, skrämmande - nej otäckt, lugn.

Rebecca petade in headsetet i båda öronen igen medan hon såg för sitt inre hur en kamp utspelade sig mellan hennes syster och en storväxt galen man. Hon kunde föreställa sig hur Sara ömsom sprang, ömsom snubblade, försvarade sig mot kraftiga händer stora som krattor. Hon såg hur Sara tog sig upp på darriga ben igen och kämpade sig planlöst vidare. Bort från det jagande. I synen var det mörkt, kväll eller natt. Och kallt. ”Inte igen!”, tänkte hon sekunden innan hon hörde ett jättevrål, som från ett rovdjur, i sitt headset. Rebecca kände sig handfallen eftersom hon inte kunde göra någonting åt situationen. Förutom att lyssna på sin systers allra sista kamp.

Händerna förmådde inte längre hålla mobilen, som i slow motion halkade ur hennes grepp och oändligt långsamt singlade mot marken som ett vitt gåsdun. Fram och tillbaka böljade det. Fram och tillbaka. Roterade runt sin egen axel ett varv, gjorde loopar, men hela tiden dalade den sakta obevekligt nedåt. Utan att ta den minsta skada träffade den lugnt och vackert asfalten, studsade graciöst upp, likt en skuttande astronaut på månen, gjorde en trippel piruett och seglade ut över det friska gröna gräset där den slutligen vaggade sig till ro bland höga grässtrån, maskrosor och timotej. Utan ork, utan makt, segnade Rebecca ihop där hon stod och landade på rygg bredvid sin HTC Wildfire. ”Ha! Kornblå”, tänkte hon samtidigt som hon slöt sina ögonlock och log.

4

Ett kraftigt knäpp i öronen fick henne att rycka till. Hade hon sovit? Nyss hade hon ju hyperventilerat och svettats. Hon måste haft en puls flera gånger över hennes arbetspuls, kände hon. Men här låg hon. Stilla som i vinterdvala med lika lugna andetag som om hon hade sovit. Ja, hon hade nog tappat medvetande en kort stund. Eller lång? Hon hörde hur det fortfarande stökades i höger öra, andra änden av linjen. Bredvid henne, i ögonhöjd, låg mobilen och dess skärm meddelade att samtalet pågått i 23 sekunder. 24. 25. Inte mer? Det kändes mer som en evighet, tyckte hon. I skärmen reflekterades någon som sträckte sig mot henne. Hon hörde en knäpp till. ”Är du okej”, frågade den främmande mannen mjukt och rätade lite på sig för att ge flickan lite plats att sätta sig upp. Han hade på håll sett hur hon hade sjunkit ihop som en släppt jutesäck med potatis. Med några snabba kliv hade han nått fram till henne och när han hade böjt sig fram blivit skrämd av hennes öppna, men tomma oseende, ögon. Han hade ruskat på henne och knäppt med fingrarna vid hennes öron för att kontrollera om hon var kontaktbar. ”Lugn”, sa han sansat då han såg att hon återfick kontrollen över sina ögon bakom solglasögonen, ”Bara lugn. Jag vill bara hjälpa”, försäkrade han och visade henne sina tomma handflator. I hennes grodperspektiv och i hans hukande position kunde hon inte definiera hans utseende. Men det hon såg var att han inte verkade äldre än 30, max 35. Ljushyad och med cendréfärgat hår. Hon hade ingen erfarenhet av killar, så hon kunde inte avgöra åldern på skäggstubben, men om hon fick gissa med pappa som referens skulle hon nog säga att han varit rakfri någon eller några dagar. Någonting i henne sa att åldern på skäggstubb kanske inte var världens viktigaste ämne just nu, men vad var det då?

”Mår du bra”, frågade han och misstänkte att solen hade en roll i hennes yra tillstånd. Den rödlätta nätta flickan, knappast 15 fyllda, mumlade något han inte riktigt hörde. Han lutade sig lite framåt över henne igen och placerade sitt ena öra nära hennes mun för att höra henne bättre. Jo, han hade hört ett namn. ”Sara”, mumlade hon igen genom torra läppar utan större skillnad från förra försöket. ”Okej”, bekräftade mannen och frågade efter någon sekund ”Hur mår du, Sara?” Inget svar. ”Här, drick lite”, erbjöd han medan han skruvade av en blå kork på en flaska med svagt kolsyrat vatten från en av Sveriges allra äldsta och renaste källor som till och med självaste Linné rekommenderade. Rebecca blev överraskad av att känna flaskan mot sina läppar eftersom hon fortfarande inte var helt tillbaka i matchen, men förstod att det var av välvilja hon erbjöds vätska. Hon drack tacksamt så gott det gick även om en större mängd spilldes över henne än vad hon faktiskt fick i sig.

Med ett ryck mindes hon sin systers utsatta situation och såg en möjlighet till assistans från mannen ovanför henne. ”Sara”, utbrast hon. ”Vi måste… Tack! Vi måste hjälpa henne”, fortsatte hon och sprattlade utan större syfte. ”Vänta, vänta”, bad mannen. ”Lugna dig lite. Vem är Sara? Är inte du Sara?” Han såg oroad ut och kände kanske att hon borde sitta ned en stund till innan hon var redo för stress igen. ”Har inte tid”, fortsatte Rebecca. ”Måste… nu!” Med krafter från en okänd reserv stod hon plötsligt på benen och började reva in mobilen med hjälp av headsetets tunna sladd. Under tiden repeterade hon för sig själv "Tänk, tänk, tänk”, som omedvetet var en stöld från pappas mumlande när han stötte på patrull. Det i sin tur kunde lätt härledas till en gul och honingsälskande nallebjörn i endast, och en alldeles för liten, röd tröja. ”Så… Mår du bättre nu då? Eller? Vad händer”, undrade mannen som såg smått vilsen ut. Detta var oväntat, uppenbarligen. ”Min syrra behöver hjälp”, fick Rebecca ur sig. ”Någon gör henne illa! Eller inte vet jag. Några?” Mannen stod handfallen och fick inte ur sig ett hjälpande ord. Om ens ett ljud. ”Du vill hjälpa mig hitta min syster”, uppmanade hon snarare än frågade mannen för att hjälpa honom på traven. ”Öh, ja. Jo visst”, pressade han fram. ”Självklart. Men hur? Finns det nån du vill ringa? Var är hon? Eller hur vet du att hon behöver hjälp?” ”Tänk, tänk, tänk” mumlade Rebecca igen medan hon med flackande blick letade svaret runtomkring dem. ”Var är hon då” upprepade han hjälpsamt. ”Vet inte”, svarade hon. ”I mobilen. Det enda jag…” ”Är hon skadad? Nej, vet du vad. Vi gör så här”, sa mannen. ”Vi tar oss till polisstationen, den ligger ju inte så långt härifrån. Sen låter vi polisen ta hand om det här. Är det okej” föreslog mannen. ”Nej, inte polisen! Eller ja, inte för att… Jo, det kan funka, men det är akut. Polisen kommer bara -”, vädjade hon. ”Ja, men vi får se till att de förstår att det är en nödsituation”, argumenterade han. ”Hur som helst är det ett polisärende och eftersom de ändå ligger så nära” ”Men du fattar inte”, börjar Rebecca. ”Nä, men tänk så här då”, börjar mannen i en annan vinkel. ”Vi måste ju springa åt nåt håll för att leta, eller hur? Om vi då springer i riktning mot polishuset, det vill säga rakt genom gamla stan, längs med ån. Har vi inte hittat din syster”, fortsatte han. ”Vad hette hon? Sara?” Rebecca nickar kort till svar. ”Har vi inte hittat Sara på vägen dit så är vi ju ändå framme hos polisen och vi har inte förlorat tid. Är du med på det?” Argumentet lät vettigt så det kunde gå, tänkte Rebecca. ”Funkar det” frågade han igen. ”Okej. Ja. Jo”, svarade hon honom. ”Det funkar, men då går vi nu!” ”Bra. Kom”, uppmanade han henne. Han förde henne i riktning mot övergångsstället i södra spetsen av ytan där den berömda julbocken brukde stå, där Kungsgatan delade på sig. ”Bärsa”, sa han i lätt joggingtempo mitt på zebran. ”Eller Per. Heter jag” Hon svarade inte, så han frågade henne direkt ”Och du?” ”Rebecca”, svarade hon och tänkte ”Bäck-kiss”

5

”Här”, sade Bärsa och svängde tvärt höger. ”Genväg” Rebecca som kanske inte hade världens bästa lokalsinne, men ändå tillräcklig lokalkännedom om gamla stan reagerade instinktivt på att det var åt fel håll. Det här ledde bara längre upp på söder och inte till polishuset som låg rakt fram. Så mycket visste hon. Därför stannade hon. ”Vägarbete. Längre fram”, flåsade Bärsa när han såg att hon tvekade. ”Fiber” Rebecca insåg det rimliga och följde efter genom en dörr i det faluröda planket, in på en kullerstenslagd innergård med ett ensamt halvkalt lövträd i centrum. Hon hann bara några steg innan det gick upp för henne. Hon hade tappat kontakten – livlinan – med sin syster! Nu var Sara ensam. Även om Rebecca hade varit hjälpen på väg, och fortfarande var minst lika avlägsen Sara, hade det varit den enda möjligheten till Saras hjälp, och nu var den bortjollrad!

”Genom här så kommer man ut på vägen vi var på igen”, pekade Bärsa och skuttade lite i sidled medan han både pratade med Rebecca, som hamnat på efterkälken, och rörde sig framåt. ”Är du med”, frågade han då han såg henne stanna och fokusera på sin mobiltelefon. ”Är det hon? Fortfarande” frågade han. Rebecca svarade inte. Under språngmarschen hade hon tappat kontakten på grund av dålig täckning mellan de gamla träkåkarna. Samtalet hade, som hon hade fruktat, brutits. Hon var tvungen att ringa upp Sara, trots att hon visste att chansen att hon skulle svara var minimal. Hon bläddrade fram genvägen till Saras nummer, via listan med favoritkontakter. Efter någon sekund hörde hon signalerna gå fram och kunde bara hoppas på att Sara skulle svara.

”Ge fan i det där”, gormade Bärsa och slog telefonen ur Rebeccas hand så kraftigt att headsetkabelns kontakt lossnade ur sitt jack. Den vita telefonen for genom luften någon meter och störtdök sedan mot kullerstenarna, men landade även denna gång oförstörd. Medan den kanade i resterna av slagets kraft svarade någon på andra sidan linjen. Märkbart irriterat. ”Jamen vafan äre frågan om?”